Bild 1: Spärreld från många olika 40mm, 20mm luftvärnkanoner och maskingevärer över Helsingfors. SA-kuva.fi

Bild 2: Ryska flygbomber och ljusbomber faller i Sandhamn. Luftvärnsmuseums arkiv.

Syftet med spärreld var att skjuta en ”explosiv eldmur” framför det anfallande planet med så många kanoner som möjligt i syfte att skrämma angriparen bort från bombingsområdet. Målskjutningen syftade till att med noggranna mätdata skjuta ner det angripande objektet. Radarna spelade en viktig roll för at avvärjningen lyckades och Helsingfors undkom en förintelse.

Det var farligt att flyga igenom en spärr och det krävde nerver av stål. För att göra den avskräckande effekten effektivare modifierade man luftvärnskanonernas granater genom at borra bort en bit från sprängladdningens översta del och fyllde utrymmet med en blanding av magnesium och aluminium för att förstarka ljuseffekten när granaten kreverade.

Med ”Raija”-bevakningsradarna kunde man observera ett mål på över 100 kilmeters avstånd. Det observerade målet angavs sedan åt avvärjningscentralen och Irja-eldledningsradarna. De måldata  som mätts med eldledningsradarna kunde å sin sida utnyttjas både för spärreld och målskjutning.

De ledningsbatterier (4 st.) som var utrustade med ”Irja”-eldledningsadar besköt med mesta fienderplanen som en ”elektronisk målskjutning”, övriga batterier sköt spärreld. Syftet med målskjutningan var att beskjuta den valda flygplansformationen och skjuta ner plan. Huvuddelen av nedskjutningarna kan räknas vara ledningsbatteriernas förtjänst, eftersom de kunde skjuta med specifika skjutdata.

Spärrelden utgick ifrån att skapa hinder genom att centraliserat avfyra så många kanoner som möjligt. Beskjutningen planerades på ledningsplatsen på ett sådant sätt att de beskjutande batteriernas första tidsinställda granater exploderade samtidigt i spärren. På detta sätt skapade man en ”eldmur” som skulle avvärja flygplanet. Till följd av eldmuren släppte flygplanen i de flesta fall sina bomber innan de kom över  bombfällningszonen och vände bort.

Spärrmålen beräknades utifrån Helsingfors dåvarande geografiska mittpunkt. Den låg vid järnvägsbron som gick över sundet mellan Tölöviken och Djurgårdsviken. Spärringarna, som lades ut med en kilometers mellanrum, sträckte sig 4-14 kilometer kring staden. Deras bredder varierade mellan 1000 och 1500 meter beroende på ringens avstånd från mittpunkten. Varje batteri beräknade trigonometriskt sina skjutdata för kanonerna is spärrarna (sidoriktning, höjningsvinkel och bränntid för granatens tidsdetonator). Skjutdata beräknades i höjdriktingen med 200 meters mellanrum. På grund av de olika kanontyperna fanns det spärrmål från några hundra meters höjd upp till över 7000 meter. Dessa hundratals skjutdata hade på förhand införts i batteriernas så kallade spärrböcker. Med hjälp av dem kunde man få kanonerna klara för eld även om fiendeplanen anföll överraskande.